Efter dig

Jag undrar om jag alltid, för resten av mitt liv, kommer att ha svårt att skriva om dig. Om det alltid kommer göra ont. Om såren du gav mig alltid kommer att ligga öppna.

Du krossade min tillit till människor och jag tror inte att någon som aldrig mött nån som du kan förstå hur det känns. Vilka spår det sätter. Jag var sårbar när vi möttes. Så väldigt olycklig. Du körde in i mitt liv som en stridsvagn. Körde över mig med all din karisma. Jag hade inte en chans.

Självklart deltog jag. Självklart kunde jag ha sagt nej och jag kommer nog aldrig sluta klandra mig själv för att jag inte gjorde det. Allt var så mörkt i mitt liv då. Jag trodde att du var ljus.

Alla dina svek och lögner krossade mig. Det har gått många år sen jag äntligen lyckades lämna dig. Nu är jag så rädd att bli sviken att jag ser möjliga svek överallt. Fortfarande.

Du tog min tillit ifrån mig och du tog den ifrån alla människor jag träffat under åren sen jag lämnade dig. Schyssta människor, som förtjänade bättre.

Men jag förtjänar också bättre än att ständigt vara livrädd för att bli utnyttjad och sviken. Alla människor gör en besviken ibland. Men de flesta är inte genomfalska. De flesta är inte som du.

Du är en roffare. En som som obekymrat tar för sig, mycket mer än han har rätt till, utan en tanke på vad det kostar andra. Du är bortskämd, van att gå från klarhet till klarhet. Van att få som du vill med hjälp av din charm.

Ibland berättar jag för någon hur det var med dig. Hur din gränslöshet och brist på empati krossade mig. Hur ont det fortfarande gör, än idag.

Vissa tycks förstå, kanske är de själva tunnhudade och sårbara på något sätt. Andra verkar bara tycka att jag är taskig mot dem när jag inte vågar lita på dem som de tycker att de förtjänar. Jag tror jag kan förstå det. Vad jag inte förstår är bristen på respekt och ödmjukhet inför såren hos någon som överlevt en total katastrof. Att man hellre är förorättad än visar förståelse. Medkänsla. Det är konstigt.

Du tycks bara ha gått vidare som om inget hänt under åren som gått. Det kan kännas som ett hån. Du krossar en annan människa, krossar hela hennes värld och sedan fortsätter du som vanligt. Charmig, glad och obekymrad, ständigt i farten.

Jag kommer aldrig att bli densamma.

  • Psykologi
  • Svek
  • Tillit

Laddar kommentarer...