Brevet

Jag förstår att du vill mig väl. Du ser att jag lider och har lidit genom åren på grund av svår ångest, och du tycker att du har svaren. Lösningen på mitt problem. Du tycker nog att jag är väldigt otacksam när jag fräser ifrån och vägrar ta ditt positiva tänkande i beaktande. Jag vet inte hur många gånger som jag kallats både det ena och det andra av människor som beskriver sig som positiva.

I många år var jag ett offer för min ångest. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt om jag vill vara ärlig. Ångesten var mitt livs motsvarighet till draken Katla i Bröderna Lejonhjärta. Jag var bara en liten människa som inte hade en chans att besegra draken.

Jag visste inte särskilt mycket om vem jag var eller hur jag mådde för övrigt, för ångesten satt liksom i vägen och blockerade sådana insikter. Jag kände inte mig själv särskilt väl.

Under de åren sökte jag frälsare överallt omkring mig. Alltid utanför mig själv för jag hade inte tillgång till mer än en liten bit av mitt inre. Ångesten satt i vägen. Som en propp, en blockering. Jag hittade hela tiden nya människor att se upp till och försöka efterlikna. Det fungerade inte särskilt bra och min frustration växte. Till slut kände jag mig som en enda stor frustration hela jag. Alla andra (det tror man ju alltid) tycktes klara av livet. Bara inte jag. Så blev jag en arg, förtvivlad, taggig människa som dessutom hade all denna förgörande ångest att tas med hela tiden. Jag var inte någon särskilt rolig person under de åren. Såg bara svagheterna och de sämsta sidorna hos de flesta omkring mig. Inklusive mig själv, med allt vad det innebar.

Fråga mig inte hur, men till sist fick jag en sorts insikt: Jag måste få fatt i min egen inre röst och bara lyssna på, följa den. Åt skogen med alla andra. Under flera års tid drog jag mig undan alla utom ett mycket litet fåtal, som ändå redan kände mig väldigt väl. Lyssnade efter min egen röst, kände efter vad som var rätt för mig. Reflekterade.

Det låter kanske som ouppnåelig lyx för den som har 40-timmarsvecka och kärnfamilj. Då ska du veta att era liv låter som lyx för mig. Att få vara frisk. Att bara leva.

Summan av denna långa utvecklingslinje är att jag inte vill ha goda råd jag inte bett om, hur välmenta de än är. När jag berättar att jag har det jobbigt eller stör mig på något är det inte en bön om råd och hjälp. Det är ett uttryck för att jag äntligen vet vad jag själv känner, vad jag tycker och vill och hur jag mår. Att jag har en egen röst igen och vågar använda den. Det var längesen.

Jag är känslomässigt ärlig idag. Jag visar vem jag är och berättar hur jag mår även när jag inte mår så bra. Det är ett stort steg framåt för mig. Om du tror annorlunda är det bara ett tecken på att du inte känner mig särskilt väl. Så tack för din omtanke. Men behåll gärna råden för dig själv.

  • Mognad
  • Psykologi
  • Utveckling

Laddar kommentarer...