Blodsband

Vi är lika du och jag

Vi kommer från samma

Våra vägar har korsats

Men vi är inte samma

Vi hör inte ihop

 

Jag har kämpat för att ha dig kvar

Jag har offrat mig själv för din skull

Jag har svalt all min stolthet

Allt för dig har jag gjort

Men du skadar mig

 

Om igen så sviker du

Än en gång får du mig till tårar

Får mig känna skuld

För vad egentligen?

 

Vi kan inte vara tillsammans du och jag

Du behöver släppa bandet till mig

Jag vill inte längre hoppas på kärlek från dig

Vår relation sliter sönder mitt inre

Jag kan inte bli mer trasig

Släpp taget

 

Ditt blod är svart av all bitterhet du bär på

Dina tårar är tomma och grå av allt förakt du känner

Dina känslor finns inte att nå

Allt är för sent nu

 

Vårt band är brutet

Jag har en annan styrka än förut

Allt tack vare din ovilja att respektera mig

Tack pappa för att du aldrig har trott på mig

Tack pappa för att du ständigt har hittat fel

Tack pappa för alla svek

Och tack pappa för att du aldrig lärde mig hur jag skulle älska dig

Allt blir så mycket enklare nu

 

Jag låter dig gå

Jag vänder inte om denna gången

Vi ses aldrig igen men det är ok så

 

Jag har jagats genom livet av en längtan att min pappa skulle ta hand om mig, att han skulle älska mig för den jag var men jag har aldrig lyckats leva upp till hans krav. Allt jag har gjort har varit fel. Jag ville tro att man ska älska sin familj, sina blodsband men vad innebär det egentligen? Man väljer inte sina föräldrar, syskon eller släktingar så hur kan man då förväntas älska?

Min pappa har jag kunnat släppa, han har brutit vår relation så många gånger så nu är det nog. Det är enkelt att låta honom gå, han som inte fanns med så mycket under min uppväxt och han som har svikit så tydligt och medvetet alla gånger.

Att bryta med min mamma är omöjligt, i alla fall för mig. Jag har aldrig älskat henne och hon har aldrig varit min mamma men ändå är jag fast och det har jag varit från början. Mamma svek inte för att vara elak, hon gjorde aldrig det medvetet, hon kunde bara inte bättre, hon förstod inte. Därför kan jag inte lämna henne, därför tycker jag synd om henne och hon har bara mig.

Idag står jag med samma tanke som jag har mot mina föräldrar. Vad händer om mina barn inte vill ha mig kvar? Ett bråk med äldsta dottern fick tankarna att komma, hon kanske vill bort härifrån. Jag vet att hon älskar mig och jag vet att hon behöver mig men just i den stunden insåg jag att jag alltid har tagit för givet att hon ska vilja ha mig med i sitt liv. Det var som att få en smäll på käften. Vem är jag att tro att mina barn alltid ska älska mig, de valde ju inte mig som förälder precis som jag inte valde mina. Jag vet att jag är en bra mamma och att mina barn älskar mig men jag kan inte ta för givet att det alltid ska vara så.

Vi behöver stanna upp och inse att inget är givet. Att älska sin familj är inte självklart. Jag har släppt den tanken att älska mina föräldrar, jag har mitt eget nu och mina egna band. De som jag älskar är mina blodsband och det är det viktigaste för dem väljer jag själv. Blod eller inte, älskar du någon så är den människan ditt blodsband, den som du alltid vill ha med dig.

Laddar kommentarer...