Betraktelser från fjärde våningen – Ett skådespel med livet som insats!

Solen skiner och temperaturen stiger. Jag tittar ut genom fönstret. Det är lördag och de första törstiga gästerna anländer till uteserveringen snett nedanför för att ta sig en öl eller två. Klockan tickar och det verkar som att även den fjärde och femte hunnit slinka ner i flertalet strupar. En yngre man bestämmer sig för att ge sin bleka hy lite färg. Kläderna på överkroppen åker av samtidigt som andra tycker det verkar vara en smart idé att gå omkring och ta resten av den nu överfyllda serveringens gäster i hand.

Ytterligare någon timme passerar. Den tidigare barbröstade mannen har nu fått på sig en T-shirt. Han vinglar iväg en bit bort över torget och gapar något ohörbart till två förbipasserande kvinnor i slöja. Av hans handrörelser att döma verkar han vilja att de försvinner ur hans åsyn. Kanske även ut ur “hans” land.

Han återvänder kort därpå till det glada sällskapet igen och verkar få sig en skopa ovett från en av få vars hy inte behöver exponeras i solen för att få färg. Servitören!

Jag anar en lite skamsen kroppshållning hos den nu lätt rödbrände mannen. Han tittar ner i marken. Men har han månne varit otrevlig mot fler? En annan man reser sig och går fram till honom då plötsligt det oväntade inträffar. De omfamnar varandra. Kunde det ha varit en försoningsprocess som utspelade sig? Vem vet? Ytterligare två män ansluter. Kramkalaset utökas och förenar nu fyra vuxna män. En gripande scen.

Stärkt av den kärleksfulla akten bestämmer sig den tidigare barbröstade och nu lätt rödfärgade mannen att det var läge att utdela fler kramar. Till fler gäster. De tar villigt emot den gesten utan en tanke på eventuella konsekvenser. Klart grabben ska ha en kram.

Alla spärrar verkar ha släppt och de flesta agerar som vore de oövervinnerliga. Superhjältar som inget kan stoppa. Inte ens ett dödligt virus. Social distansering, vad är det? 

Hallå snygging, kom och sätt dig i mitt knäOjdå, prosit! Är du också pollenallergiker?

Vad som sägs går endast att spekulera i via det kroppsspråk som talar. Någon petar sig lite diskret i näsan. En annan glömmer att hosta i armvecket. Armlängds avstånd har blivit till armkrok och närhet. Om inte en pandemi rådde skulle det som utspelar sig kunna vara hämtat från en annan tid. En tid då inga rekommendationer eller varningar utfärdats för att skydda våra äldre och de som befinner sig i riskgrupperna. En tid då få hade kunnat ana vad som komma skulle. Men nu vet vi. Nu kan det inte ha undgått någon att det vi står inför inte är något att ta lätt på. Om det inte vore för den där alkoholen.

Solen börjar så sakteliga gå ner. Kyligare luft sveper in och med den svalnar även berusningen. Hos vissa. De som ännu inte fått nog tar festhumöret med sig in till den lite varmare baren. Kanske tog någon också med sig en ovälkommen gäst in. Ett virus som i värsta fall tagit ännu en kropp i besittning. Eller flera.

En surrealistisk upplevelse fördelad i flera akter har nu satts på pränt. Umgänget med livet som insats väntar fortfarande på sin upplösning för de som stod för skådespelet och de som står dem nära. Vill det sig illa kommer istället avskedstal att skrivas och en annan typ av öl stå på menyn. Gravöl!

Laddar kommentarer...