Avskedsbrev

Jag minns när jag såg dig första gången. Min älskade Lilla O hade varit död i ett år och jag saknade att ha en liten kattkompis runt fötterna. Det var kalla vinterdagar, mycket snö för att vara Göteborg. Katthemmet kryllade av katter men på en röd liten plyschkudde tvärs över rummet låg du. Jag tror att det var du som valde mig.

Du sa inte ett pip på vägen hem fast vi åkte både spårvagn och buss. Du var svart med vit nos och mage och vita tassar, fortfarande kattunge men redan helt din egen. Man tror gärna att människan tar hand om katten men precis som Lilla O tog du hand om mig.

Den sommaren, ditt livs första, var vi på landet. Mina föräldrar föll pladask för dig och du accepterade dem nådigt som dina undersåtar. Blomkrukor i porslin kraschade mot golvet i en oroande takt, min mamma spände ögonen i dig och sa det var tur för dig att du var söt. Pappa lät dig bryta mot alla tidigare kattregler så du gjorde om klädkammaren till ditt privata gemak. Du låg på en bädd av extratäcken, gömd bakom nedhängande kläder och sov den oskyldiges sömn. Vi lät dig vara ifred.

Du skapade rutiner för ditt livs första sommardagar, gjorde vågen varje morgon när min morgonpigga mamma kom ut i hallen. Varje natt lekte du med våra skor, spred dem över hela hallen.

Mamma och du blev bästisar, du hjälpte henne att bädda i sovrummet varje morgon och följde henne i hälarna. Ibland fick du en egen stol, där stod du och höll uppsikt över allt mamma gjorde vid köksbänkarna och spisen.

Kära älskade lilla vän så mycket du hjälpt oss igenom under ditt korta lilla liv. Pappas svåra sjukdom, sedan mammas och så väldigt mycket annat. Du var ingen typisk knäkatt men du ville ha dina människor omkring dig, ville vara med. Och det fick du så gärna.

Igår var en tung dag, vi fick inte behålla dig längre och jag har gråtit och gråtit. Organsvikt sa veterinären, när det blir såhär går det ofta väldigt fort.

Du blev bara åtta år lilla älsklingen och jag saknar dig redan så mycket. Din bestämda lilla tass, du visste vad du ville. Hur du alltid kom och ville vara med, oftast lite i utkanten, när vi var samlade i ett rum och pratade. Hur du lekte med de små garngubbarna mamma stickat på nån pysselkurs och blodtörstigt slet bomullsskäggen av dem. De flätade små korgarna till julgransprydnader som du alltid drog ner och bar omkring i munnen. En gång hittade jag flera stycken i ett undangömt hörn veckan efter trettonhelgen. Din lilla skattgömma.

Vi älskar dig och saknar dig så förfärligt, lilla kattkompis. Hur ska vi klara oss utan dig?

  • Katter
  • Kärlek
  • Sorg
  • vänskap

Laddar kommentarer...