Att sjunka

Jag sjunker, skrev jag på ett annat socialt medium. Jag känner att marken under mig inte längre är stabil. Jag vill skriva om det här för det känns mest hemma här för dom orden.

Jag växte upp med föräldrar födda i början av 30 talet. Underbara föräldrar som gav mycket kärlek, så som dom blivit uppväxta med. Dom växte upp under de svåra åren, världen var i krig och i Sverige rådde fortfarande fattigdomen.

Dom fick lära sig att spara och att pengar var något nödvändigt för att överleva.

Och det överfördes på mig, just det här med att pengar var nödvändiga för att överleva.

För mig blev det konkret. Jag vet inte om det var deras sätt att uppfostra mig, eller om jag formats av det trauma jag upplevt hos min biologiska mamma innan jag blev adopterad vid 10 månaders ålder.

Det utvecklades till en skräck för pengar och panik för att inte ha dom.

När jag flyttade till egen lägenhet så blev det mer konkret och ångestladdat. Jag har strikt ordning på mina räkningar och papper i ett hemarkiv, och min lön räckte oftast till alla räkningar, och oftast till all mat under månaden.

Men det var när pengarna tog slut som paniken kom. ” Har man inga pengar så dör man”, orden klingande i mitt medvetande. Jag var fullständigt livrädd för att bli utan pengar, så då började jag låna pengar.

Först lånade jag pengar och la i ett kassaskrin, bara för att veta att jag hade pengar. Ångesten försvann och jag kunde fungera normalt som människa igen. I början fanns de lånade pengarna kvar när månaden var slut, men med tiden var jag tvungen att ta av de lånade pengarna.

När lönen och de lånade pengarna var slut så kom ångesten tillbaka. Jag lånade ibland av mina föräldrar, men ofta tog jag ett nytt lån eller utökade det lån jag redan tagit. Och så var den onda cirkeln igång.

Livet gick och min skräck för pengar fortsatte. Jag tog lån på lån till och nya lån för att betala de gamla. Lönen gick åt till räkningar, och det övriga betalades med lånade pengar.

I tillägg till min skräck för pengar brottandes jag med ett kärleksberoende, jag trivdes ensam men hade en skräck för att inte vara älskad. Och i mitt ångestfyllda sinne började jag bjuda vänner och flickvänner, jag blev känd för att vara ” snäll ”. Jag bjöd på mat jag och fester och bensinen när jag var chaufför till mina vänner.

Jag är nu en bit över 50 år. Jag har gått i personlig konkurs 3 gånger, haft flera djupa depressioner och gått i otaliga terapier. Jag har inte kunnat vara konsekvent och jag har inte kunnat säga nej. Min pappa var den i familjen som var den starka och den som löste alla praktiska problem. Och den rollen har jag övertagit i alla mina förhållanden. Och praktiska problem betydde oftast att jag skötte det mesta av ekonomin. Och räckte det inte tog jag lån.

Den sista kraschen kom för 5 år sen, här i Norge. Jag hamnade hos norska kronofogden och det drogs skulder direkt från min lön. För 2 år sen fick jag ett stort lån från kommunen där jag rensade fritt bland alla skulder, och där räntan på det kommunala lånet var väldigt låg.

Jag kunde andas igen. Jag har har 2 år utan betalningsanmärkningar och där jag fått behålla hela lönen utan avdrag.

Och nu drar det ihop sig till storm igen, kraschen är nära förestående. Jag jobbar heltid plus extra som massör, men det räcker ändå inte till de lån jag tagit de sista 2 åren jag varit utan betalningsanmärkningar.

Och jag vet inte om jag orkar kursa en fjärde gång. Tar det nånsin slut?

Laddar kommentarer...