Att döma eller icke döma, det är frågan?

Jag ser honom på gatan en bit bort från balkongen där jag står. Hur han långsamt skjuter rullatorn framför sig. På bara ett par år har den tidigare så muskulösa kroppen på dryga två meter krympt rejält. Kvar finns bara skinn och ben. Det är tydligt att den korta vägen mellan hans lägenhet och livsmedelsaffären tar på krafter han inte har.

Han stannar en sjunde gång på knappa hundra meter. Vid åttonde stoppet är han så nära att jag kan se hans ansikte, hur han grimaserar. Kanske bär hans tydligt plågade ansiktsdrag på mer än smärta och utmattning. Kanske ligger rädslan för döden där och lurar med.

När han försvunnit runt hörnet kommer tankarna, på hur snabbt ett liv kan förändras. Funderingar på om mannen med rullatorn känt ånger eller dåligt samvete för att livet blev som det blev. Blev vad han gjorde det till.

Kommer han ens ihåg alla de gånger han förvandlades till en elak jävel, som när hans kropp var starkare brukade plåga sin omgivning istället? Minns han omgivningens grimaserande, de som tog omvägar för att slippa stöta på honom? Rädda för hans aggressiva framtoning. När han var som fullast.

Idag dricker han inte. Förmodligen skulle det bli det sista han gjorde om han tog ett återfall. Kanske var det också tvunget att gå så långt för att det negativa mönstret skulle kunna brytas. Det ovärdiga i att vara fånge i flaskan. Som en osalig ande vars bästa vän var innehållet som tvunget måste drickas ur för att inte drunkna.

Egentligen vet jag ingenting om honom. Inte mer än det jag sett otaliga gånger under åren. Ett decennium av fylla och hårda ord. Aldrig nykter. Ändå kan jag inte låta bli att undra. Blev månne spriten hans bäste vän på grund av att han förlorat just det? Kan det vara så att han började dricka för han sett sin bäste vän förolyckas eller förlorat en nära anhörig som betytt allt? Något som fick honom att tappa fotfästet helt. Kan han rentav haft ett yrke där han mött döden fler gånger än han klarat av att hantera?

Det är alltid lättare att döma, så är det. Men vad skulle hända om vi inte gjorde det, om vi försökte se saker och ting ur ett annat perspektiv, innan vi dömer? Skulle en förändrad syn kunna leda till ett annat bemötande som i sin tur sprider ringar på vattnet?

Efter att ha lagt betraktelsen från balkongen åt sidan några dagar återkom tankarna kring hur vi bemöter varandra överlag eller om mina funderingar mer handlar om att jag börjar bli till åren kommen, passerat mitt bäst-före-datum. Ändå slås jag av hur just min generation, och då i synnerhet medelålders män, ägnar dag ut och dag in till att döma. Hur man på nätet slänger ur sig verbala käftsmällar till höger och vänster.

Långt borta är viljan att försöka förstå att det skrivna ordet kan orsaka mer skada än man kanske tänkt eller egentligen inte menat. Inte minst då vi ofta inte har en aning om vem mottagaren på andra sidan är, hur den mår eller vad det gör med personen som bemöts på ett kanske väl nedlåtande sätt.

Vem vet, kanske mannen som satte fart på mina grubblerier rentav blev vad omgivningen gjorde honom till eller betedde sig så som han trodde att det förväntades av honom. Om vi ständigt ser på andra med avsky eller trycker till dem med hårda ord, vad förväntar vi oss då själva att få tillbaka?

Laddar kommentarer...