Återuppstånden – En berättelse om psykisk ohälsa i tre delar

I ett förvirrat och dimmigt tillstånd försökte han sakta lokalisera vart han befann sig, vem han var och vad som hänt. Han kunde inte hålla ögonen öppna någon längre stund innan rummet började snurra och illamåendet kom som ett brev på posten. Vad var det som pågick och varför låg han i en sjuksäng med sladdar kopplade kors och tvärs över bröstet? Han blundade en stund igen och lät sina vänstra fingrar försiktigt treva sig fram till värken som irriterade honom i högra armvecket. Jodå, det satt något där med som han, trots att han var rejält omtöcknad, ändå förstod var en kanyl.

Att sätta sig upp eller vrida på huvudet verkade omöjligt men instinkten att få reda på mer fick honom ändå att försöka igen. En usel idé. Han kände snabbt hur illamåendet kom tillbaka och bestämde sig för att låta bli. Kanske skulle han med en stunds vila kunna uppbåda krafter till att åtminstone lyfta sin vänstra arm och nå larmet som hängde strax ovanför, tänkte han när dörren öppnades och steg närmade sig.

Hej Michael, hur mår du? sa en vitklädd kvinna lite för högt för att det skulle vara hälsosamt. Sa hon Michael? Plötsligt var det som att han befann sig i ett hav av paparazzi fotografer där blixtarna inne i hans huvud istället framkallade bilder han inte fick grepp på. Sekvenser som varje tusendels sekund skiftade i en salig sörja. Som att någon kastat upp ett helt livs fotografier i luften, fångat dom när de singlat ner och satt in dom i ett album i den ordning de föll. I superfart.

Han spärrade upp ögonen i ett försök att fly från det som pågick och hörde återigen den vitklädda kvinnans röst. Vill du ha lite vatten, frågade hon och bröt med de orden det kaos som nyss utspelat sig i hans inre. Han försökte svara men fick inte stämbanden att samarbeta. Trots att hans hjärna arbetade febrilt för att få kontakt med dem. Till slut lyckades han ändå nicka lätt till svar.

Det kan vara lite svårt att prata då du varit intuberad och legat i respirator några dygn efter ditt självmordsförsök. Vi förlorade dig för en stund men lyckades få igång dig igen, sa hon samtidigt som hon började mäta blodtrycket.

Självmordsförsök? Respirator? Vad fan pratade hon om? När dörren stängts och den vitklädda kvinnan lämnat rummet, med information om att läkaren skulle gå ronden ett par timmar senare, öppnade sig istället dörren till hans minne. Plötsligt föll bilderna som nyss for omkring i ett enda virrvarr på plats. Nu visste han både vem han var, vad som hänt och att han hört någon ropa han dör. Han rös till.

Som om det inte vore nog med att hans patetiska liv var kört i botten och att han själv varit regissör till spektaklet. Nu låg han alltså i en sjuksäng med den brutala upptäckten att han inte ens klarade av att ta livet av sig. Återuppstånden!

Den vitklädda kvinnans tidigare så vänligt menande ord hade istället förvandlats till en verbal käftsmäll som knockade honom fullständigt. Han kände hur tröttheten slog emot honom lika hårt som besvikelsen över att fortfarande vara i livet. Strax därpå somnade han med förhoppningen att han skulle slippa vakna igen. Döden var han inte rädd för. Han var bara rädd för att leva.

Fortsättning följer…

Laddar kommentarer...