Alla dessa nätter

Jag minns den där natten på Avenyn. Vi gick ut med din kompis och hans tjej. Du hade tjatat och tjatat, gnällt för att jag aldrig ville gå ut längre. Jag försökte förklara – igen. Det var som att du inte hörde mig. Så jag följde med.

Vi tog en öl på en uteservering, det var en vacker kväll. Ni började prata om ekonomisk historia, manchesterliberalerna. Jag lät tankarna vandra. Du tittade uppfordrande på mig, jag hade inget att tillföra. Jag höll ihop mig.

Det blev mörkt, ni ville gå vidare. In på ett ställe längre upp på Avenyn, nära Hard Rock Café. Jag mådde inte bra men mindes din uppfordrande blick. Vi gick in. Det var mörkt, trångt, för varmt, jättehög musik. Så väldigt mycket folk.

Vi satt där, det gick knappt att prata. Ni verkade trivas men i mig började paniken rusa. Jag fick svårt att andas, mådde illa, fick yrsel. Försökte behärska mig, ville inte svika. Jag var så fruktansvärt kär i dig.

Men till slut gick det inte längre, jag sprang ut. Satt på en bänk, dubbelvikt, kunde inte andas, tunnelseende. Mådde så illa, fick overklighetskänslor. Dina vänner satt på huk framför mig, omtänksamma. Klappade på mig, frågade om jag hade diabetes.

Du var sur på mig, mörk i ansiktet. Jag skämdes för att jag svek dig. Du förälskade dig i en glad ung kvinna som hade nära till skratt och flams. Som gjorde saker. Sen kom mörkret tillbaka och jag var hjälplös inför det.

Du var väl som många andra. Trodde att jag kunde skärpa mig om jag ville. Att jag bara var dramatisk och självupptagen. Det var ju inte så enkelt men du förstod nog inte det. Å, den där natten på Avenyn. Jag var väldigt sjuk då. Du skickade hem mig i taxi. Du sa knappt hejdå. Jag kände mig så ensam. Du kom hem mycket senare. Jag låtsades sova. Nästa morgon teg vi båda två.

  • GAD
  • Panikångest
  • Psykisk ohälsa
  • Ångest

Laddar kommentarer...