ADHD, vän och fiende

Du ger mig superjobbiga problem

Du gör mig så himla arg

Du ger mig inte en sekund att tänka

Du får mig att göra saker som jag ångrar

Du får mig att tro att jag är kass

När du gör allt detta så hatar jag dig mer än du anar…

 


Du får mig att bli superglad

Du ger mig inspiration

Ibland hjälper du mig med svåra saker

Samtidigt gör du också att jag tror på mig själv

Du gör mig smart

Du gör mig väldigt speciell

När du gör allt detta så älskar jag dig mer än du nånsin kunnat tro


Vissa dagar är du min allra största fiende och då önskar jag att du bara försvann

Andra dagar vill jag inte förlora dig som min bästa vän. Vem hade jag varit utan dig?

Jag hatar dig mest i hela världen men samtidigt så älskar jag dig som min egen syster

Även om det har tagit lång tid så har jag nu äntligen börjat acceptera att du aldrig kommer lämna mig. Vi kommer aldrig att säras på!


Du och jag för alltid

Du och jag ADHD

Min allra bästa vän och fiende!

 

Den här texten skrev jag och min dotter för att vi skulle ge hennes skola lite förståelse för hennes svårigheter som uppkom i skolan.

När jag pratar med mina barn om deras diagnoser så pratar vi inte om enbart svårigheter utan också mycket om styrkor. Vi kallar oss för superhjältar. Att få diagnosen ADHD kan kännas svårt och man kan känna sig nedslagen, man får en stämpel på att man är annorlunda. Om man får rätt stöd i det och får möjligheten att se det positiva i diagnosen så kan man få lov att känna det som en fördel.

Från början fick vi ingen förståelse alls för problematiken som blev alltmer tydlig. Jag bad skolan om hjälp med utredning men de nekade, de såg ju inte det jag såg. Allt var bara att hon var lite bråkig, att hon inte ville lyssna, att hon var gränslös men annars var allt bra. Jag sökte till BUP och fick samma svar där. Hennes uppväxt har varit svår så allt skulle bero på det och flickor har inte ADHD direkt, det är mest pojkar. Det existerar ju att flickor har det så varför skulle inte min dotter då kunna ha det? Det är svårt sa de, svårt att se vad som är vad. Tjejer är ju svajiga i humöret för övrigt, tjejer slåss inte och de är inte tydligt utåtagerande som killar. Varför är det så statiskt? Våra barn är inte tagna ur en bok. Alla är unika och alla faller inte inom samma riktlinjer som man går efter i en utredning. Man behöver tänka utanför boxen.

Det tog tre år från att jag bad om hjälp för min dotter innan vi fick komma på ett första möte och sen tog det ytterligare två år innan utredningen var klar. Det var en lång och fruktansvärt utmattande väg att gå. Vi gick i motvind under hela processen och gör det än idag, 13 år senare. Idag står vi med frågan om en ny utredning om bipolär diagnos då det tydligt visar tecken på det. Jag är själv bipolär och känner igen allt så väl. Problemet vi ställs inför idag är samma som från början. Tjejer är svajiga i humöret så det är ju inget konstigt att hon inte är stabil, puberteten gör sitt, det är tufft i skolan, vi sätter inga såna diagnoser på barn. Återigen statiskt. Taget ur en bok.

Jag vet att hon är bipolär precis som jag visste att hon har ADHD men ingen vill se. Jag hade rätt då i mina iakttagelser så varför skulle jag ha fel nu? Bipolaritet debuterar oftast i tonåren och visst kan det vara svårt att utreda men man kan väl göra ett försök.


Lyssna på oss
föräldrar för vi är experter på våra barn och alla är vi olika.

 

  • ADHD

Laddar kommentarer...