Mot äventyret!

Hon är 18 år när hon lämnar den lilla byn i Gästrikland. Här föddes hon på juldagen år 1900, här blev hon konfirmerad. Nu hägrar Stockholm. Ut i världen!

Min mormor hette Edit och jag fick aldrig träffa henne. Hon visste att jag var på väg. Jag skulle födas på hösten. En junimorgon låg hon död i sängen när morfar kom in från ladugården. Hennes hjärta hade helt enkelt stannat.

Det var alltså 1918 som den unga Edit steg på tåget och for till Stockholm. Hon hade fått plats som hembiträde och hon kom att bli kvar i huvudstaden i nio år. De första familjerna hon arbetade hos vet vi inget om, men längst blev hon hos en grosshandlare som levde ensam med sin son.

Det var grosshandlaren som tog henne med när han och pojken åkte på sommarnöje i Särdal i Halland. Edit gick på Livbojssällskapets sommarfest en ledig kväll och träffade min morfar, Knut.

Vi vet inte så mycket om Knut och Edits kärlekssaga. Bara att det blev förlovning av så småningom. Edit flyttade till Halland och tog plats på storgården Stjärnarp, som drevs som trädgårdsskola. Där lagade hon mat åt eleverna. Hennes kokkonst lär ha varit något alldeles extra.

Bröllopet stod på vintern, Edits brudklänning var praktiskt svart. Användbar. Efter ett par år kom min moster och fem år senare min mamma. Det har aldrig varit lätt att få några barndomsminnen ur systrarna men jag vet att de en gång hade varsin katt. Mosters hette Margareta, efter en av Haga-sessorna. Mammas hette Kurt-Allan.

Om man ska tro äldre släktingar så hade den lilla familjen ett ganska bra liv. Möjligen var Edit ett lite exotiskt inslag i Knuts mer konventionella familj. Hon pratade stockholmska, använde slang och skojade med alla. Hon var frispråkig. Knuts mamma var snäll, men hon var storbondedotter och hade gift ner sig lite med Knuts pappa. Kanske var hon ibland lite undrande inför Edits frimodighet?

Mamma säger att mormor var en väldigt snäll och omtänksam människa. Pappa tyckte att hon hade mycket humor och ett härligt skratt. Han skojade ofta med henne när de sågs och då knuffade hon honom i sidan med armbågen, skrattade och sa:

– Akta’re gosse! på klingande stockholmska. Jag önskar att jag hade fått lära känna henne. Jag tror vi hade gillat varann.

När jag tänker på mormor Edit ser jag henne framför mig den där sommardagen 1918. Hon står på perrongen, resklädd med ett fast grepp om resväskan. På väg mot sitt första stora äventyr.

 

Laddar kommentarer...