Manligt, kvinnligt, mänskligt

Någon klok människa sa till mig en gång att myten om att kvinnan skapades av mannens revben, och att kvinnor därför är underordnade mannen, helt missuppfattat skapelseberättelsen. Kvinnan skapades som mannens jämlike, inte som ett sällskap till en uttråkad man. Inte en kvinna för den första mannen att domdera och styra över, utan för att leva i partnerskap med. Som lika värda. Sida vid sida. Det var ju ändå paradiset som skapades.

Dessa manliga och kvinnliga normer har levt kvar hos oss i många tusen år. Kvinnor utmålas att vara obegripliga och från en planet, och mannen såklart från en helt annan planet och med andra egenskaper. Kvinnor som vårdande och mjuka och männen som bestämmande och hårda.

Efter att ha spenderat tre dagar med en manlig vän, där vi verkligen jobbar på vår vänskap. Inte för att vi är attraherade av varandra, även om vi kanske skulle ha kunnat tillåta oss det om vi inte varit så mogna människor, och inser att vänskap kan vara livet ut, så har vi båda som mål att vårda vår vänskap. Att verkligen vara en riktigt god vän, även om vi har olika kön. För våra kön spelar ingen roll, eftersom det inte är sex vi vill utbyta med varandra, utan vi vill utbyta tankar, förståelse och hitta våra likheter. Att inse att vi alla i hela världen faktiskt hör ihop, oavsett kön, ursprung, tro, sexualitet, osv.

Genom våra samtal så har vi lärt av varandra, vad vi ser som manligt och kvinnligt, vad vi ser som feminism, osv. Vi är nog rörande överens om att om vi ska nå någonstans som människor, så måste vi vara jämlikar, vi måste vara partners, vi måste jobba sida vid sida. Både som män och kvinnor, men inom allt i livet, globalt är vi människor. Och för att kunna göra det måste vi göra det genom ömsesidig respekt, göra det genom att vara lyhörda och faktiskt lyssna på vad den andre säger. Inte se olikheterna, utan likheterna och börja bygga grunden där.

Den här mannen är en väldigt manlig man, det finns inget feminint över honom, i varken utseende eller sätt. Men han har en mjukhet och följsamhet som jag tror finns inneboende hos många män, men som strider mot mansnormerna och många vågar inte bejaka det.

På det sätt min vän för sig, den respekt han visar kvinnor, att inte behandla dem som hans att utnyttja, som förströelse eller nöje, utan behandlar kvinnorna som jämlikar, är för mig viktigare än att han skulle slå sig för bröstet och säga att han är feminist. Det är han säkert, men etiketten känns förlegad och smutsig.

Som kvinna känner jag att feminismen fått en så negativ klang, och att den motarbetar män, istället för att samarbeta med dem. Och det är inte den feminismen jag vill se.

Jag tjatar ofta om att uppmuntra det friska, och de män som – liksom min manliga vän – gör precis allt rätt, men ifrågasätter att ett förtryck ska ersättas av ett annat förtryck, när det egentligen handlar om att vi alla oavsett kön, egentligen bara är mänskliga.

Och som människor måste vi samarbeta för att vi vill att vi alla ska må bra. Att få vara de vi innerst inne är, utan etiketter. Att vara man är inte negativt ord, lika lite som att vara kvinna är mindre värt.

Om vi alla kunde mötas på samma nivå som jag och min manliga vän möts, samtalar och gör det med lyhördhet och respekt, så tror jag att vi kommer mycket längre att förstå varandras olikheter och likheter, att inse att vi är människor.

Ingen vinner på att göra det andra könet till ens fiende. Vi har allt att vinna på att vara varandras jämlikar. Då kan vi även bygga andra relationer.

  • Feminism
  • jämställdhet
  • kvinligt
  • manligt
  • mänskligt
  • vänskap

Laddar kommentarer...