Global jämställdhet

Jag kommer ihåg dem som om det var igår. Jag kommer ihåg deras kompetens och elegans, deras ovärderliga bidrag till bygget av ett bättre och humanare samhälle efter tusentals år av patriarkalt förtryck. De hade kämpat hårt för sin rätt men det dröjde länge innan en av landets manliga härskare äntligen vågade trotsa religion och ayatollor för att kunna bjuda in kvinnor till offentligheten.

Reza Shah Pahlavi tog makten i ett land i förfall, orsakat av analfabetism, religiös fanatism och korruption. Men han var inte vem som helst. Med en orubblig vilja började han lägga grunden för ett av Mellanösterns mest framgångsrika länder. Självklart kan han fördömas för sina hårdhänta metoder utifrån dagens moral och etik, med rätta. Men när han tog makten hette Iran fortfarande Persien. Det var länge sen.

Vid tiden för revolutionen i Iran 1979 var jag nio år och hade hunnit gå i skolan i tre år. Än idag kommer jag ihåg mina glädjetårar när jag insåg att jag kunde läsa en längre text, tidigt i första klass. Och än idag kommer jag ihåg hennes namn och hur hon såg ut. Hon var vår hjälte; respektfull, tålmodig och elegant. Hon var vår första lärare. Jag har mycket att tacka henne för, främst mitt intresse för det skrivna ordet och mina språk som hon sådde fröet till.

Revolutionen kapades av makthungriga mullor och deras islamistiska lakejer. Nu var det deras tur att i religionens namn plundra landet på dess tillgångar, som så många andra dynastier innan dem. Och den delen av befolkningen som fick betala det högsta priset var kvinnorna i Iran. Från att ha varit närvarande inom samhällets olika funktioner tvingades de bort från sina arbetsplatser och täcktes i hijab samtidigt som deras fäder, bröder och söner togs ifrån dem i ett långvarigt krig, i religionens namn.

Medan den fascistiska tolkningen av islam försökte styra kvinnorna i Iran uppfostrades nya generationer som fortsatte kämpa i sina mödrars spår. Ju mer förtryck desto mer styrka i strävan efter frihet, tills de delvis återtog sin plats i samhället och denna gång med överlägsen nivå av utbildning och kompetens, orädda och starkare än någonsin.

För några dagar sen dog en av dessa modiga kvinnor i Iran. Sahar Khodayari brände ihjäl sig i protest mot att ha arresterats p.g.a vistelse på ett av landets fotbollsarenor. Hennes enda “brott” var att hon var av “fel” kön.

Denna omänskliga behandling av kvinnor i Iran har pågått i mer än 40 år, utan några större protester från omvärlden. Men den här gången fick det vara nog, som om mänsklighetens kollektiva samvete har äntligen vaknat till liv. Fotbollsspelare och fans över hela världen uppmärksammade tragedin, vilket ökade trycket på FIFA att utesluta Iran från federationen. Nu rapporterar de om att iranska kvinnor kommer att tillåtas tillträde på fotbollsarenor igen.

Självklara rättigheter här hos oss är en kamp på liv och död för kvinnor runtom i världen, varje dag. Kvinnokampen är en del av kampen för mänskliga rättigheter. Global jämställdhet angår oss alla, oavsett kön och det enda sättet att nå dit är genom samförstånd och solidaritet. När en misogyn förruttnelse gapar om nationalistisk protektionism på FN är det bullret från en pågående patriarkal implosion som hörs, inget annat.

 

 

  • Frihet
  • Förtryck
  • Kvinnokamp
  • Patriarkat
  • Solidaritet

Laddar kommentarer...