En torsks bekännelser vs en prostituerads upplevelser – En fiktiv historia!

Att se honom sitta och gråta ut i TV var som att träffas av ännu ett av hans slag i magen. Lika förnedrande som de spottloskor hon fått ta emot efter att ha tvingats se honom djupt i ögonen när han trängde in i henne. Lika nedlåtande som då han envisats med att torka svetten ur pannan med sedlarna efter att ha “lagat sitt hål i själen”, som han kallade det. Innan han, som en sista akt av en sann mansgris, avslutat med att kasta pengarna på henne. Som att han inte ens där kunde tillägna henne någon form av värdighet eller respekt.

Jo, hon var vad många ville kalla hora. En prostituerad. Ett namn som tycktes få män att tro att det var fritt fram att bete sig som svin. Fast hon lika gärna kunde ha varit någon av alla dessa dreglande mäns barnbarn, dotter eller syster. Stulen och serverad andra män för att stilla deras sjuka inre begär.

Inte för att hon trodde att någon av dem var kapabla att tänka i dom banorna, men ändå. Att hon inte heller fick ta del av de pengar de trodde att de förgyllde hennes liv med var nog även det lite för mycket för dem att ta in.

Hon förstod inte mycket av vad han sa där i TV-soffan, den tidigare så kaxige kvinnohataren. Men att han tyckte synd om sig själv rådde det inga tvivel om. Varför han ens fick sitta där och gny kunde hon däremot inte begripa. Han hade åkt fast i en av polisen utförd razzia mot en bordell. Svårare än så var det inte. Skulle det vara värre att åka fast för att man var känd, eller vad?

Själv befann hon sig i ett större emotionellt kaos än då hon blivit misshandlad eller våldtagen av torskarna. Vad skulle hända nu? Var hon förbrukad, eller expendable, som Ivan kallat henne och de andra tjejerna när de anlänt till Sverige gömda i en container. Se bara till att inte åka dit så klarar ni er, annars…hade han sagt och med eftertryck dragit högra pekfingret över sin hals som för att visa vad som väntade om de protesterade.

För en kort stund la hon sitt hopp och sin tilltro till att hon via polisens hjälp ändå skulle komma helskinnad ur detta. Att de skulle hinna varna hennes anhöriga i hemlandet om att de nu kunde befinna sig i fara. Hoppet varade inte länge. Hon rös till av skräck då hon hörde en obehagligt välbekant röst bakom henne där hon satt och väntade på att bli förhörd på polisstationen. Hon vände sig försiktigt om och fick det bekräftat. Det var han. Till råga på allt var det samme man som skulle hålla i förhöret. Via sin tolk frågade hon, innan mannen hann komma på plats, om hon fick besöka toaletten innan de började. Det fick hon.

Hon fällde upp luvan på sin hoodie, smet förbi den välbekanta rösten, passerade ett väntrum på vägen mot damernas men vek av åt vänster istället för höger när hon närmade sig. Hon kände hur hjärtat slog dubbla slag innan hon kom fram till hissen och det var en spänd väntan innan det välbekanta plinget talade om att hissen var framme. Hon klev in, tryckte på knappen till entrén och rusade snabbt ut på gatan när hissen stannat och dörrarna öppnat sig.

En halvtimme senare befann hon sig gömd i höjd med järnvägsspåret som snart skulle passeras av expresståget mot Göteborg. Med den välbekanta röstens intåg på polisstationen visste hon att det var slut. Hon kunde inte lita på någon. Inte ens polisen. Definitivt inte polisens förhörsledare. Om hon försvann kanske han och Ivan lät hennes familj vara ifred. Något hon aldrig skulle få svar på. Hon klev upp från sitt gömställe tio sekunder innan tåget kom rusande.

Laddar kommentarer...