En svårfunnen kvinna

Det är 1859 när Emilia föds i en liten by i Bohuslän. Antalet syskon är lite oklart, hon tycks ha haft minst fyra. Pappa Herman är bonde, mamma heter Greta.

Som ung jobbar Emilia som piga i en prästgård nära hemorten. Arbetsgivaren tituleras vice pastor gubevars. Hur hon möter sin blivande make är det ingen som vet, han bor på Ön ett antal mil bort. Med den tidens mått är det långt, men träffas gör de. Han är en stilig man, hon en vacker ung kvinna. De gifter sig sommaren 1886, brudgummen heter Nils och är min farfars far.

Tio år senare föds min farfar Henning som en i en stor syskonskara. Nils har ganska många att försörja,han brukar sin mark. Emilia föder och tar hand om barn. Åren går.

När första världskriget är slut har välbärgade människor i städerna bittert lärt sig att det är bra att själv kunna odla sin mat. Nils arrenderar sin gård, det gör även hans äldre bror Karl.

När Karl förlorar sitt arrende, det säljs till ett högre pris än han kan betala, tar han familjen med sig inåt landet. Han köper en gård och håller ögonen öppna för broderns räkning.

Våren 1919 auktioneras arrendet för Nils och hans familj ut, även det blir alltför dyrt. Lyckligtvis har Karl hittat en gård nära sin egen som Nils kan köpa. Ännu en familj lämnar skärgården för fasta land.

Vid den här tiden är Henning 23 år, en stilig och charmerande ung man som gärna sjunger och har nära till skratt. Nästan på en gång träffar han Ester som kommer från trakten och 1920 står bröllopet. Ester är mycket ung, inte ens 18 fyllda. Hon får söka dispens för att få gifta sig. Samma år föds förste sonen, den andre kommer året därpå. Sedan dröjer det 13 år innan min pappa föds.

Någon gång under den här tiden tar Henning och Ester över gården. Nils och Emilia sitter på undantag som det heter och det är inget dåligt avtal de har för undantaget. De blir väl försörjda.

Min pappa träffar aldrig sina farföräldrar. Nils dör 1930. Redan året innan har Henning och Esters äldste son hittat Emilia död i ladugården. Hon har fått en hjärnblödning. Nu vilar hon och Nils på samma kyrkogård som så många andra släktingar. Den är vacker och fridfull, som kyrkogårdar ska vara.

Jag är glad att jag till sist får berätta Emilias historia. Jag har varit nyfiken på henne och de uppgifter jag hittade var få och delvis motsägelsefulla. Så småningom föll bitarna ändå på plats och här har ni henne, min farfarsmor. Emilia.

  • Gamla Sverige
  • Kvinnoliv
  • Undantag

Laddar kommentarer...