Vi ska minnas

Det var ju så i många generationer. Det ena året var det andra decenniet likt. Ibland blev det missväxt, ibland ett krig. Då och då härjade farsoter. Men man brukade jorden, gick i kyrkan på söndag, trodde på oknytt och var fattig. För att nu göra en lång historia kort. Flera av mina texter här har velat illustrera den monotonin. Vi nutidsmänniskor är än så länge bara en liten sekund i historien.

Min släkt illustrerar nog majoriteten ganska väl. Bönder, arbetare, hantverkare. Emigranter, kvinnor som blev gravida utom äktenskapet och lämnades ensamma med skammen. Männen kunde obekymrat gå vidare. Kvinnor utan utbildning, kvinnor fast i hopplösa livssituationer. Kvinnor och män som vågat lämna allt välbekant bakom sig i hopp om något bättre.

Nu senast Erland, min farbror, som var inkallad under andra världskriget och som också såg ett nytt, betydligt rikare Sverige växa fram. Rikare, i alla fall materiellt. Erland talade in sina minnen på band på 80-talet och en av hans döttrar skrev ut dem.

Jag ser ett värde i att berätta om de här människorna, inte för att de är just mina släktingar utan för att deras livsöden liknar så många andras. Tillsammans visar deras liv på en bild av ett Sverige som inte längre finns, eller som bara delvis finns kvar. Vi ska inte önska det förflutna tillbaka, men vi kan minnas och låta bli att ta allt vi har för givet.

  • Gamla Sverige

Laddar kommentarer...