Tiden krymper den här konstiga våren. Från början såg jag en vecka i taget. Sedan dag för dag och nu tar jag livet timme för timme.
Det gör något med en människa att förlorar sina strategier och glädjeämnen. Jag tror att vi är många som upplever det nu, hur den sociala distanseringen långsamt kryper under skinnet på oss.
Jag saknar konserterna som skulle ha gett mig inspiration. Jag saknar gudstjänsterna som gett mig ett andrum, utmanat mina tankar och kyrkkaffet där jag skulle ha träffat vänner och bekanta. Jag saknar middagsbjudningar med goda vänner.
Men det svåraste är att inte få träffa mina små barnbarn. De som i så hög grad ger mitt liv en mening och är min största glädje i ett även vanligtvis är ett begränsat liv.
Det är nu vi måste hålla i och hålla ut. Ställa om livet och stå ut timme för timme, minut för minut. Vi gör det här gemensamt och är därför inte ensamma i vår ensamhet.
I karantän
Jag sluter ögonen
Och ser ditt leende
Jag hör ditt underbara skratt
Känner dina små armar om min hals
Men för dig bleknar jag sakta bort
Laddar kommentarer...