Pistoler och fotbad

Jag är med pappa i vedboden, han jobbar intensivt med något vid sin arbetsbänk. På golvet ligger träbitar i olika storlekar som blivit över. En ser precis ut som en pistol. Jag tar den och springer iväg.

Henning och Ester ligger på sina sängar, vilar middag. Nu skjuter jag er! ropar jag och siktar. Nej, gör inte det, säger Ester förskräckt. Då skjuter jag mig själv istället! säger jag glatt, gör ett pangljud och sjunker ihop på golvet.

Jag ligger på mage, så det inte ska synas att jag fnissar. Sådär ligger man inte när man är död, då ligger man såhär, säger Henning myndigt. Han låter huvudet falla åt sidan, munnen öppnas, tungan hänga ut i mungipan.

Efter det gör han så ibland när jag kommer upp för att väcka dem på morgonen. Jag är ju inte så gammal, tror att han är död varje gång och skakar i honom. Henning! säger Ester och då öppnas hans ögon bara lite. Emser, ge mig en Emser, flämtar han. Det står alltid en ask Emser på öppna spisen i sovrummet, tillsammans med Esters porslinskatt. Jag springer dit och får snabbt fram en tablett, som jag petar in i Hennings mun. Då blir han som vanligt. Jag har väckt min farfar från de döda!

Ibland sitter han med fötterna i varmt vatten när jag kommer upp. Då brukar han be mig om hjälp att tvätta av fötterna. Jag sätter mig på golvet, tvålar in och sköljer av. Han lyfter ena foten, pekar på mig med stortån: Pyss min tåd! Då skrattar jag gott. Aldrig i livet att jag pussar nåns tå! Jag brukar få en slant som tack för hjälpen. Vi bor lite i utkanten av samhället, jag känner inte så många andra barn ännu. Men jag har farfar och farmor. Det räcker gott för mig.

  • Döden
  • Farfar
  • Gamla Sverige

Laddar kommentarer...