På syndens väg jag går

På okända vägar går jag

Vet inte vart jag ska

Lämnat allt bakom mig har jag gjort

Det fanns inget att ta med ändå

 

På mina såriga fötter sitter trasiga skor

Jag känner varje sten som skär

Jag förtjänar det

Jag måste straffas

Straffas för mina synder ska jag

 

Högmodet stod vid min sida

Jag trodde att jag var bättre än dig

Att jag var överlägsen

Min stolthet kunde jag inte svälja

Vem skulle jag då bli?

 

Girigheten fanns alltid där

Jag tog det som kom i min väg

Ville äga allt, så också dig

Jag gav aldrig något tillbaka

Allt ditt var mitt

 

Avundsjukan var min sanna vän

Jag önskade dig aldrig välgång

Min missunnsamhet tillät mig inte

Min lycka var viktigast

Det måste du väl förstå?

 

Frosseriet tog aldrig slut

Jag blev aldrig mätt

Var ständigt på jakt efter mer

Min hunger kunde ingen rå på

Den ersatte den avsky jag kände för mig själv

 

Vällusten var den enda trogna

Jag kände ett starkt begär

Den förbjudna frukten lockade mig in på fel spår

Jag kunde inte förstå vilken skada det gjorde

För glöm inte, min lust var viktigast

 

Vreden stod stadigt kvar

Jag var ursinnets drottning

Min ilska dånade och fick väggarna att skaka

Jag såg din rädsla i ögats botten

Även satan skrämdes

 

Lättjan var bekväm med mig

Jag var slapp och lathet var mitt mellannamn

Jag gjorde sällan något själv

Det var du som fick slita

Jag skulle få vila

 

På de sju dödssyndernas väg har jag nu vandrat

Jag förlorade greppet om verkligheten

Jag var blind för ditt välmående

Förgiftad av mitt eget

 

Sakta tynade jag bort

Bit för bit och jag blev aldrig densamma igen

Timglaset är tömt på sin sista sand

Tiden är ute

 

Nu är jag dömd till den eviga dödens straff

 

-Åsa-

Laddar kommentarer...