På okända vägar går jag
Vet inte vart jag ska
Lämnat allt bakom mig har jag gjort
Det fanns inget att ta med ändå
På mina såriga fötter sitter trasiga skor
Jag känner varje sten som skär
Jag förtjänar det
Jag måste straffas
Straffas för mina synder ska jag
Högmodet stod vid min sida
Jag trodde att jag var bättre än dig
Att jag var överlägsen
Min stolthet kunde jag inte svälja
Vem skulle jag då bli?
Girigheten fanns alltid där
Jag tog det som kom i min väg
Ville äga allt, så också dig
Jag gav aldrig något tillbaka
Allt ditt var mitt
Avundsjukan var min sanna vän
Jag önskade dig aldrig välgång
Min missunnsamhet tillät mig inte
Min lycka var viktigast
Det måste du väl förstå?
Frosseriet tog aldrig slut
Jag blev aldrig mätt
Var ständigt på jakt efter mer
Min hunger kunde ingen rå på
Den ersatte den avsky jag kände för mig själv
Vällusten var den enda trogna
Jag kände ett starkt begär
Den förbjudna frukten lockade mig in på fel spår
Jag kunde inte förstå vilken skada det gjorde
För glöm inte, min lust var viktigast
Vreden stod stadigt kvar
Jag var ursinnets drottning
Min ilska dånade och fick väggarna att skaka
Jag såg din rädsla i ögats botten
Även satan skrämdes
Lättjan var bekväm med mig
Jag var slapp och lathet var mitt mellannamn
Jag gjorde sällan något själv
Det var du som fick slita
Jag skulle få vila
På de sju dödssyndernas väg har jag nu vandrat
Jag förlorade greppet om verkligheten
Jag var blind för ditt välmående
Förgiftad av mitt eget
Sakta tynade jag bort
Bit för bit och jag blev aldrig densamma igen
Timglaset är tömt på sin sista sand
Tiden är ute
Nu är jag dömd till den eviga dödens straff
-Åsa-
Laddar kommentarer...