Om oknytt

För ganska många år sedan läste jag etnologi. Ett moment i utbildningen var att gå till Landsarkivet i Göteborg. Där fick vi leta fram dokument från vår egen hemort. Berättelser om allsköns oknytt insamlade av idealistiska folklivsforskare, som cyklade runt på den svenska landsbygden för att dokumentera gammal folktro innan den försvann.

Det var en rolig uppgift. En man i min hemby berättade för de unga forskarna hur han blivit jagad genom skogen av ett hotfullt väsen. När han vände sig över axeln såg han att det var en eldsprutande drake. Målande beskrev han hur den gröna, fjälliga varelsen flög fram och stirrade med glödande ögon. Sedan försvann den plötsligt och mannen kunde ta sig hem.

En annan försvann när han jobbade i skogen, han var borta i flera dagar. Vad som hänt? Ett troll hade fångat honom och hållit honom instängd i sin borg. I ett obevakat ögonblick lyckades han sedan lura trollet och smita ut. Dörren till borgen satt i en stor sten som jag ofta gått förbi på mina promenader. Nu kan jag inte se stenen utan att tänka på troll och fantisera om vad mannen egentligen gjorde under de där dagarna.

Dokumenten berättade om när koleran drog fram över bygden. Många dog och i ett försök att blidka högre makter offrades en häst. Den ska ligga nergrävd på kyrkogården, precis framför kyrkans trappa. Om det hjälpte förtäljer inte historien. Många var berättelserna om en mystisk kvinna i skogen med ihålig rygg, om hustomten och om älvor. Barnen skrämdes med brunnsgubben, ett pedagogiskt grepp för att skydda dem från att falla ner i brunnen.

Kanske tog de intervjuade i lite extra när de berättade, kanske trodde de inte fullt ut på allt. Men det är intressant att alla dessa sagoväsen tycks ha fortsatt leva i människors vardag, sida vid sida med husförhör och högmässor. Undrar just vad prästerna tyckte om saken?

  • Folktro
  • Gamla Sverige
  • Oknytt

Laddar kommentarer...