Kärleken kommer att rädda denna plats

Jag var sjuk med feber för ett tag sedan och som man gör när man har feber drömde jag konstiga drömmar. En av dagarna med feber kände jag mig så sorgsen utan att förstå varför. Så kom jag plötsligt ihåg vad jag drömt under natten. Jag drömde att jag hittade en skadad gärdsmyg som jag försökte rädda. Jag minns inte hur det gick för den lilla fågeln men jag anar att det slutade illa.

Drömmen har satt sig i mitt medvetande, den har kommit att symbolisera den sorg och frustration jag känner inför klimatförändringarna och dess konsekvenser.

Att vara biolog och påläst i klimatfrågor är oerhört plågsamt. Det är ilska och frustration men framför allt är det mycket sorg. Sorg för det som vi redan förlorat och sorg för det vi kommer att förlora. För så är det. Vi har stora förluster som redan skett och som redan är intecknade som tex utrotning av arter och förluster av hela ekosystem.

Drömmen fick mig såklart även att tänka på några rader ur Mikael Wiehes Flickan och Kråkan.

 

”För mitt hopp är en skadskjuten kråka

Och jag är ett springande barn

Som tror, det finns nån som kan hjälpa mig än

Som tror, det finns nån som har svar

 

Och jag springer med bultande hjärta

Jag springer på taniga ben

Och jag bönar och ber fast jag egentligen vet

Att det redan är alldeles för sent”

 

Mycket är för sent samtidigt som det aldrig är försent att göra allt man kan för begränsa skadeverkningarna. Det ger oss och naturen mer tid till anpassning och migration.

Vi som lever nu har ett oerhört ansvar. Det är vi som fortfarande kan göra något för att förhindra att planeten hamnar i ett självförstärkande förlopp som accelererar uppvärmningen bortom vår kontroll. Vi vet inte var dessa sk tippingpoints ligger men troligtvis har vi bara några få år på oss att vända utvecklingen.

Business as usual däremot leder mot 4 graders uppvärmning i slutet av detta sekel. Det finns ingenting som tyder på att vår civilisation skulle överleva en så snabb och dramatisk förändring av klimatet. För att sätta det i proportion var medeltemperaturen under den senaste istidens 4 grader kallare än under holocen. Alltså är vi på väg mot en förändring av klimatet motsvarande en istid fast åt andra hållet, allt detta inom en livstid för de barn som föds nu. De kan med andra ord få uppleva vår civilisations sönderfall.

Jag har ett älskat och mycket efterlängtat barnbarn som är 2 år och ett till på väg. Mina barnbarn kan tvingas genomlida detta. Det gör mig fullständigt förtvivlad.

Samtidigt tror jag att är det något som kan rädda världen som vi känner den är det kärleken. Kärleken till våra barn och till den natur vi ofta återvänder till för att hämta kraft.

Kapitel 10 i Naomi Kleins gedigna bok om klimatet Det här förändrar allt, som jag förövrigt tycker alla borde läsa, har fått namnet Kärlek kommer att rädda denna plats. 

Det tror och hoppas även jag. Kärleken är allt.

Laddar kommentarer...