Jordbruk

Hennings familj bor en tid i Dals Ed, 1923 är de tillbaka på gården som drivs av Hennings far Nils. De bor i det lilla hus som kallas Källaren och ligger i trädgården hos Nils och Emilia. Källaren var från början undantagsstuga.

En morgon, nu är det 1926, väcker Ester pojkarna: Nu får ni gå upp, idag ska vi flytta! Erland har fått en skottkärra i julklapp, den är av trä och han lastar den full med specerier, bland annat Frimärkste. Sedan kör han den upp till huvudbyggnaden. Nu ska familjen bo med Nils och Emilia.

Markerna runt gården behöver dikas. Henning kontaktar en ingenjör Carlsson i Vänersborg som gör upp en plan. År 1924 är ett regnigt år och de små diken för ytvatten som finns räcker inte till. Den hösten ligger hela gården bakom ladugården under vatten. När havren ska tas in är nekerna genomdränkta. Häst och vagn får stå på högre belägen jord, karlarna har stövlar på sig och får vadande bära nekerna till vagnen.

Ingenjör Carlsson upprättar en plan över hur dikningen bör göras för Hennings gård och intilliggande gårdar. Sedan bildas en dikesförening. Fem man anställs. Sammanlagt ska 3000 meter dike grävas. Det tar tre somrar. Då börjar arbetet tidigt om våren och pågår långt inpå hösten. När det stora arbetet är klar får varje gård ta itu med den egna täckdikningen. Som en följd av täckdikningen sjunker madmarkerna, på sina ställen upp till 60 cm. Nu kommer mängder av stubbar upp till ytan på de odlade markerna. Nästa projekt blir att rensa bort dem.

Allt skall göras för hand. Gräva runt stubben och med vågter, en stock som används som hävstång, försöka bryta upp den. Sitter stubben för fast fick man ta yxan till hjälp. Dikningsprojektet visar sig vara väl investerade pengar. Grödorna blir bättre och man kan köpa fler kor, tjurar och kvigor.

När familjen flyttat in till Nils och Emilia får Erland och Bertil direkt ta hand om vedbärandet. Nils staplar veden i en vedlår i köket, den rymmer massor. Men Nils är snäll mot sina sonsöner, de får varsin femöring ibland. Nästan varje dag tar han med dem på en promenad runt ägorna. Då berättar han om allt som växer där. Om skogen och om djur, både vilda och tama. Erland och Bertil är hans pojkar. Så är det bara, under de år Nils har kvar att leva.

När min pappa är en liten pojke 10-15 år senare tar Henning honom med på liknande turer i markerna runt gården. Han minns dem långt in i ålderdomen.

  • Bondesamhället
  • Gamla Sverige
  • Jordbruk

Laddar kommentarer...