Jag saknar dem

Henning och Ester har flyttat runt lite. Nu bor de i ett vitt tvåvåningshus med mina föräldrar. De kommer väl överens med min mamma.

Så snart jag är gammal nog springer jag själv uppför trappan till Henning och Ester. Ibland låtsas Henning vara död. Det är hans sätt att skoja. Botemedlet mot döden är en Emser. Asken står på öppna spisen.

Henning lär mig läsa i Dorés familjebibel. Han sjunger skillingtryck för mig. Ofta Alpens ros, då gråter jag. Den är så sorglig.

Jag sitter ofta i hans knä i gungstolen. Han gungar fort och sjunger tintintelint. Eller långsamt och nynnar dondeliandon. Ibland somnar jag. Ester pysslar i köket, läser Hemmets Veckotidning. Hon har marmeladgodis i linneskåpet, har jag tur får jag en.

Hos Ester och Henning dricker jag kaffe på fat. Jag äter havregrynsgröt, som jag annars vägrar.

Ibland går Henning och jag på äventyr. Jag står på vakt vid källartrappen, om mamma kommer. Henning hämtar enbärsdricka i matkällaren. Vi sitter i syrénbersån och turas om att halsa.

Varje vecka ligger jag på Hennings arm och han läser serierna i Hemmets Veckotidning för mig. Han lär mig spela kort och vinner jämt. Fuskar mot en femåring!

Det året jag fyller sju åker först Henning sen Ester in på långvården. Det är hemskt och jättekonstigt.Vi besöker dem varje vecka.

När Ester begravs är jag för ung men Hennings begravning är jag med på. Alla kvinnor har svarta hattar med sorgflor. Pappa och hans bröder är med och bär kistan.

Jag minns Henning och Ester med kärlek. Jag saknar dem.

Laddar kommentarer...