En annorlunda kärlekshistoria

Än en gång tittade han på mobilens digitala klocka. Något han gjort otaliga gånger de senaste fem minuterna i sin nervösa längtan efter att få se henne. Aldrig hade han väl kunnat tro att en förälskelse skulle kunna kännas så stark som den nu kändes. Men så var det och snart skulle de mötas igen. För vilken gång i ordningen hade han ingen aning om. Vad han däremot visste så var det att han aldrig mått så bra som han mådde i hennes sällskap.

På darrande ben reste han sig från bänken med den 700 år gamla muren dunkelt skymtande bakom sig. För en kort stund hade han hunnit reflektera över vilket enormt arbete som krävts för att passa in varje sten. Åtminstone de delar av den han kunde se där under gatlyktan som nu börjat blinka betänkligt.

Han följde med knastret under fötterna den krattade grusgången mot deras mötesplats och där stod hon. Så vacker, så perfekt. Precis som han mindes henne från igår. Samma vita klänning och samma gnistrande leende. Hon sträckte ut sina händer och slöt honom i sin famn. Att pulsen rusade och hjärtat slog fortare vid känslan av att hålla henne tätt intill hade han vant sig vid nu. Han kände sig trygg och tillfreds. I natt vill jag följa dig hem om jag får, sa han plötsligt.

Hon tittade honom djupt i ögonen och log osäkert. Vill du det? frågade hon. Det vet du att du får men jag vill verkligen att du är helt säker på att du inte går för fort fram, fortsatte hon utan att släppa honom med blicken.

Jag är säker, svarade han. Jag har aldrig känt mig säkrare. Jag vet att det kanske kommer att komma som en chock för barnen men det är dags att släppa taget om det gamla och gå vidare. Jag blir ju inte yngre heller, skrattade han och kände hur pulsen steg ytterligare. Kom, sa hon. Vi går och sätter oss.

Hon tog hans hand och hjälpte honom att sätta sig ner i gräset intill en av naturens gång vackert formad sten. Det fuktiga gräset brydde han sig inte om. Det här skulle firas. Att släppa taget och åter låta kärleken spira kändes så oerhört befriande. Han frågade henne om hon ville skåla in beslutet med ett glas vin. Självklart, svarade hon och hjälpte honom att plocka upp flaskan och de två vinglasen han hade packat ned i sin lilla väska. Dom hade talat om det igår så hon var inte helt oförberedd. Bara tveksam om han verkligen skulle våga ta klivet ut.

Nu satt de där och tittade på varandra längtansfullt. Det de hade framför sig var både skrämmande och underbart vackert på samma gång. Ett nytt äventyr kunde ta sin början. Han rös till av välbehag när en nattlig vindpust omslöt honom och han la sig sakta ner i gräset med blicken riktad upp mot den stjärnklara natten. Skål min kära, sa han. Skål och välkommen hem, svarade hon.

Han somnade in klockan tjugo i ett natten den trettionde Maj en månad efter att hans fru gått bort. På den av naturen vackert formade stenen skulle snart även hans namn stå bredvid hennes. Som ett monument av en kärlek som aldrig dog. Det var ett lyckligt par som lämnade kyrkogården den natten. Äntligen tillsammans igen. Kvar fanns bara ett tomt skal av hans kropp, väskan, två glas, en halv flaska vin och en mobiltelefon vars digitala siffror stannat på 00:40.

 

Michael Ljungberg

 

Laddar kommentarer...