Ett förnyat perspektiv

På mindre än tre år hade jag lyckats lära mig språket, komplettera mina betyg på komvux parallellt med deltidsjobb och kommit in på högskolan. Dessutom hade jag fått en studentlägenhet på runt 25 kvadratmeter i “Danderyd”, men det fick man inte säga högt för att den låg i utkanten av kommunen intill Solna och området beboddes av mindre bemedlade invånare.

Själv var jag både stolt och glad över vad jag hade åstadkommit på relativt kort tid i Sverige. Jag befann mig i första fasen av resan som “invandrare”, när man försöker vara så “svensk” som det bara går. Det finns två faser till och dem berättar jag om lite senare i denna text.

Livet lekte och studierna gick rätt bra, trots mycket festande till sent på nätterna i innerstan. Bortsett från att ha varit jagad av gäng med skinnskallar som senare bytte uniform till kostym och blev representanter för SD i kommuner och riksdagen eller Lasermannen som hade gömt sig i buskar utanför Stadshagens tunnelbanestation samtidigt som jag råkade vara alldeles i närheten i väntan på en vän en mörk kväll så trivdes jag väl i Stockholm.

En helgdag tog jag bussen till Djursholm för att se den “anrika” stadsdelen med egna ögon. Jag hade hört vilka det är som bor där så jag anpassade klädseln så långt studielånet tillät. Nyfiken och något försiktig steg jag av bussen vid det lilla torget och började gå mot vattnet där det låg några riktigt vackra hus. Men jag kom inte särskilt långt innan två lite äldre herrar kom fram och utan formaliteter frågade mig vad jag gjorde där. Det tog en lång stund för mig att formulera ett svar, vilket inte berodde på brister i mitt språk som jag annars brukade få beröm för. Jag var helt enkelt inte förberedd på den frågan. Än idag kommer jag inte riktigt ihåg vad jag svarade men det var inte “Vad i helvete har ni med det att göra, era förbannade gubbjävlar?”.

Där och då kände jag bara avsmak för hela det stället, tog nästa buss och åkte “hem”. Och det var någonstans där som den andra fasen av mitt liv som “invandrare” började, när man går över till att ogilla allt som är ”svenskt” p.g.a. diskriminering och främlingsfientlighet. Tyvärr är det så att alldeles för många av oss stannar i den fasen, kanske livet ut. Men det finns en fas till.

Åren gick. Jag blev klar med mina studier, fick jobb, studerade vidare och så småningom flyttade jag utomlands. Under den tiden befann jag mig mer eller mindre i den andra fasen, kände mig inte riktigt hemma i Sverige och var väldigt öppen om det. Jag trodde att det var annorlunda i andra länder, t.ex. England som jag hade en drömbild av sen jag var barn, så jag flyttade till London för att arbeta med forskning inom bioinformatik på UCL. Allting var så storslaget och spännande där och den mångkulturella atmosfären kändes äkta, åtminstone på ytan och innan man lärde sig om deras oskrivna koder. Efter några år bestämde jag mig för att flytta tillbaka till Sverige och den här gången med en välfylld ryggsäck av livserfarenheter som bidrog till att jag valde att se på mitt nygamla hemland med andra ögon.

Den tredje och sista fasen i livet som “invandrare” började för mig i samband med återflytten till Sverige. Jag hade lärt mig att vara mig själv, så som jag är och oavsett var jag bor. När man en gång har lämnat sitt födelseland är man alltid utlänning i vissa andras ögon men det är inte den bilden som får styra ens liv, utan hur en själv väljer sina steg i livet. Nu skrattar jag bara åt pajaseriet om kebabfläckar på Hornsbergs Strand …

  • Mångkulturalism
  • Världsmedborgarskap

Laddar kommentarer...