Att långvandra (del 5)

(forts)

Att färdas långsamt så att själen hinner med

Det är under den mentala delen som vi med öppet sinne och alla våra tillgängliga resurser kan hantera vilka vi är och vad vi önskar av livet, vi börjar även upptäcka hur få materiella saker vi behöver för att klara oss bra och utan att sakna något av det vi är vana vid (iaf på de leder där vi brukar gå, vid fjällvandringar och liknande behövs givetvis mer utrustning).

Vi upptäcker också hur nu kroppens förmåga har aktiverats och de 20-25km om dagen som i början av av vandringen kändes väldigt långt numera knappast är något som besvärar oss alls. Vi börjar få in flytet och rutinen på vandringen och vi börjar känna igen flera av våra medvandrare. När jag säger; medvandrare, så är det också ett fritt val om man vill gå tillsammans med andra eller om man väljer att vandra själv. Jag och hustrun väljer oftast att vandra för oss själva, med undantag för vissa kortare sträckor, och som regel är hon 50 meter före mig för allt det här är trots allt en personlig upplevelse och vi uppskattar att ha vårt eget lilla utrymme, tystnad och låta tankarna sväva fritt.

Givetvis umgås vi med varandra och medvandrare, speciellt på eftermiddagarna då vi stannat vid dagsmålet och har tid att strosa runt och titta på staden/byn.

En sak som är ganska skön med hjärnan är att när den mår bra och fått tid på sig att tänka igenom nödvändiga orostankar så kopplar den bort ältandet av det gamla.

Ytterligare en sak som är bra för det mentala välbefinnandet är att eftersom den största delen av dagen försvinner i vandring där vi njuter och får stimulans av det vackra landskapet och den ständigt växlande naturen så håller vi oss borta från det ständiga och vanligen negativa flödet av information på nätet, detta flöde som så ofta gör att vårt stressystem ständigt går i taket och lämnar en malande oroskänsla i mellangärdet.

Den andliga delen som kommer därefter när vi mentalt bearbetat det som behöver hanteras är väldigt individuell men också den som kan förändra livet fullständigt för den som har upplevt den. Ordet ”andlig” förstås av många som något religiöst men det behöver absolut inte vara så, och jag vill i den här texten inte ge mig så djupt in ett väldigt stort och svårfångat ämne, men kan nämna att det ofta är en genomgripande och tydlig känsla av att vara en del av något ofattbart stort, en samhörighet med något större som ligger utanför de kända gränserna för vetenskapen.

Denna del av vandringen definierar jag som sinnesro, en känsla som är svår att förstå för den som inte varit där. En plats där tankarna gått till ro och jag bara existerar, utan oro, och jag mest bara känner lycka för varje stund.

Bär i kärt minne de gånger jag fått ta del av andra människors transformationer där de ändrat sitt liv efter att ha fått olika upplevelser under vandringen och har fortsatt att hålla kontakten med många av dem efteråt.

Finns mycket mer att säga om vad som händer under en vandring men det är samtal som jag helst har vid en öppen eld i skogen eller på något av de föredrag som jag haft äran att hålla. Nästa inlägg ska jag berätta om Santiago de Compostela.

Ref. del 1) https://spraca.se/folkvandring/att-vandra-langt/                                 Ref. del 2) https://spraca.se/folkvandring/att-langvandra-del-2/                       Ref. del 3) https://spraca.se/folkvandring/att-langvandra-del-3/  Ref. del 4) https://spraca.se/folkvandring/att-langvandra-del-4/

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Laddar kommentarer...