Att långvandra (del 4)

Om att färdas långsamt så att själen hinner med

Så vad kan man göra när livet rusar på med alla sina måsten och man inte hinner med? När nätterna går åt till att vrida sig i svettiga lakan med den stickande frågan; Vad gör jag av mitt liv? Är det här allt jag har att se fram emot? Vad är meningen med att jag finns kvar? Hur ska jag räcka till för alla förväntningar? och ingen av dessa frågor verkar ha ett svar.

En egenskap av stress är att vårt varseblivningsområde minskar och vi ser mest problemen och kan inte finna ro att bli medvetna om vad som är viktigt för oss i grunden.

Vi har funnit att för oss fungerar långvandringar mycket bra för där får kroppen och psyket en möjlighet att fullständigt rensas från den pålagda stressen och vårt belöningssystem ger oss gåva på gåva ju längre vi vandrar.

Det enda som egentligen räknas är tiden och enkelheten i upplevelsen, att låta kroppens läkningsprocess få göra sitt jobb och att öppna upp sig för äventyret att beträda jungfrulig mark när det kommer till att delta i något nytt där de flesta saknar erfarenhet sedan tidigare. Antalet kilometer är egentligen oviktigt för det är tiden som läker samtidigt som det vi får se omkring oss stimulerar och väcker förundran över hur vacker världen och människor kan vara.

På våra vandringar träffar vi många olika människor från hela världen, de som förlorat en partner/vän, de som förlorat sitt jobb och därmed sin världsbild och många som bara vill fundera på livet och vad de ska använda det till.

Alla typer och personligheter och alla med, i alla fall så småningom, en vilja att försöka förstå sig på livet och ha en andningspaus från alla krav och måsten.

Det är fantastiskt vilka möten det blir med de andra vandrarna som går samma vandring. Avspända sökande människor är väldigt fina och hjälpsamma och många av mina finaste och djupaste samtal har varit med dessa som tidigare har varit fullständiga främlingar men som vi längs vägen stöter på då och då och utvecklar ett alldeles speciellt band med där vi går fram i samma äventyr, ibland slitna och svettiga, utan alla de attribut och ramar som vi lever våra vanliga liv i.

En långvandring på mer än 2-3 veckor brukar delas in i följande kroppsliga/mentala skeenden som följer på varandra;

  • Den fysiska delen
  • Den mentala delen
  • Den andliga delen

 

Den fysiska delen är den första perioden där kroppen anpassar sig till allt det nya den plötsligt ska utföra och brukar innebära en viss träningsvärk så till vida man inte legat i lite extra före vandringen. Några andra saker som inträffar är att den ökar förbränningshastigheten, styrkan, immunförsvaret och eftersom vi nu utför något som vi är avsedda för; rör oss i naturen och långsamt så att vi hinner bearbeta alla sinnesintryck, så sjunker stresshormonerna, kortisolet, och vi får stöd av belöningssystemet så trots träningsvärken så mår vi bra och börjar slappna av . Vi börjar också uppskatta och känna tacksamhet för vad kroppen kan utföra.

Den mentala delen kommer där efter när den första känslan av nyhetens behag har lugnat ner sig lite och det är nu när stressen släppt som vi kan börja se vårt eget liv till fullo, under stress har vi så begränsade möjligheter att överväga alla aspekter av vår existens.

(forts i nästa del)

Ref. del 1) https://spraca.se/folkvandring/att-vandra-langt/ Ref. del 2) https://spraca.se/folkvandring/att-langvandra-del-2/ Ref. del 3) https://spraca.se/folkvandring/att-langvandra-del-3/

 

Laddar kommentarer...