Om rasism

Rasism är det fulaste jag vet.

Jag växer upp i ett litet samhälle, i en helt vanlig familj. Ibland följer jag med mamma in till stan nån lördag. Vi ser kvinnor från Uganda, stolta, rakryggade i färgstarka kläder. Mamma tycker att de är vackra säger hon. Det tycker jag med.

Vi har en finsk flicka i klassen. Det pratas mycket om hur hemska finnjävlarna är. Super, slåss med kniv. Mamma säger att det där är dumt vuxenprat. Det finns folk i alla länder som bär sig illa åt, säger mamma. De allra flesta finländare är precis som vi.

Jag går högstadiet och gymnasiet i en invandrartät stad. Hela skolklasser med finsktalande romer. Greker och italienare. Massor av finländare. Jugoslaver. Turkar. Jag tänker inte på det, de bara finns där. I tonåren ser jag ett nyhetsinslag om Sydafrika. Ett upplopp i en kåkstad slås ner mycket brutalt av polisen. Jag får ont i hela kroppen av det jag ser. Flyger upp ur soffan, säger så får de inte göra!

Det blir plötsligt levande för mig då. Det finns människor som anser att de är mer värda än andra. På grund av hudfärg. Jag kan inte leva med det. Låter mig värvas till ett politiskt ungdomsförbund. Egentligen är jag nog en enfrågemänniska och ingen politiker. Det tar några år och några turer att inse det. Under tiden lär jag mig mycket. Mina föräldrar är tydliga med att om syrran eller jag vill leva med någon som har annan hudfärg så småningom har de inga problem med det. Andra kan säga eller göra dumma saker men då får man tackla det tillsammans. Inte låta sig styras av andras rädsla. Jag älskar min mamma och pappa.

Åren går, min ångestsjukdom breder ut sig över mitt liv. Den tar alltmer utrymme och kraft. Jag orkar inte engagera mig utåt. Den kraft jag har går till min vardag. Att få livet att fungera någorlunda. Men jag tror på samma saker nu som då. Alla människor är lika mycket värda. Ingen ska bli illa behandlad på grund av hudfärg, etnicitet. Rasism är människofientligt, kärlekslöst och fel. Rasismen hör inte hemma här hos oss.

Jag är ingen retoriker, ingen politiker. Om jag haft någon skolning i argumentation har jag glömt den. Jag tillhör den här märkliga gruppen ”folket” som somliga hänvisar till jämt och anser sig företräda. Jag vill inte debattera och försöka övertyga nån om att jag har rätt.

Jag behöver inga finslipade argument för jag vet i mitt hjärta att rasism är fel. Jag har inget emot muslimer. Jag tycker att den som vill ha slöja ska få ha det ifred. Och den som inte vill ska självklart slippa. Jag tror inte på en återgång till det gamla, homogena Sverige. Det var ingen Bullerby-idyll eller vikingaparadis, vad somliga än vill tro. Jag tror på mångkulturen, på att vi delar med oss, hushållar med resurserna. Vi kommer hitta bra sätt att integrera människor. Jag tror på oss. Vissa kommer tycka jag är naiv nu. Pk, batikhäxa. Jag bjuder på det för jag vet att många tänker ungefär som jag. Vi kommer fixa det här. Vi får hjälpas åt.

  • Bondesamhället
  • Mångkultur
  • Rasism

Laddar kommentarer...