Mani på namn

Skulle du döpa din dotter till Potentia? Nej, jag tänkte väl det. Men bläddra i gamla register, gräv ner dig i arkiv så kommer du att möta fler fantastiska namn. Emerentia, Seferia, Olena, Arameiska. Nej, jag skojar. Det sista är inte ett namn utan ett språk. Men efter timmars timmar med huvudet i diverse arkiv kan jag nästan tro att någon skulle döpt sin dotter även till det för 150 år sedan.

Det var i slutet av 1700-talet som modet med flera dopnamn kom från kontinenten. Först att nappa på trenden var det ”fina” folket men mot mitten av 1800-talet var det närmast en folkrörelse att ge barnen uppemot fem namn vardera. Namnen hittade man ofta på själv. Vad sägs om Qvereida? Sereudia, Sexilia, Åbertha?

Så vad berodde denna kreativa explosion på? Under andra hälften av 1800-talet ökade folkmängden från 3,5 till 5,1 miljoner samtidigt som över en miljon svenskar emigrerade. Industrialisering och urbanisering innebar ökad rörlighet. Det blev marigt att skilja på alla Anna Andersdotter och Britta Bengtsdotter. Samtidigt medförde breven från Amerika nya och spännande namninfluenser. Varför döpa sin dotter till Karin eller Margareta när hon kan få ståta med Vindiciana?

Pojkarna då, fick inte de några nyskapande namn? Jodå, vad sägs om Segersäll och Nionork? Trenden är dock att man vågade experimentera mer med flicknamnen. Pojkarna skulle ärva gården, stå för traditionen, enligt språkforskaren Eva Brylla. Då lät väl Erik mera pålitligt kan man tänka.

Numera döper man oftare sina barn efter popstjärnor och tv-profiler än gamla släktingar eller helgon. Ju fler influenser utifrån desto intressantare namnval, ser det ut som. Så vad säger det om mina influenser att jag som sexåring önskade att jag blivit döpt till Törnrosa istället för Eva-Lena?

 

Källor: Språktidningen 6/2009 och diverse gamla dammiga arkiv (atjo!)

  • Gamla Sverige
  • Namn

Laddar kommentarer...