Inför allas blickar del 2

Gunde Nilsson skriver att “När jag var ung så var det pest och pina att framföra något inför klassen då jag hade väldigt dåligt självförtroende och ingen direkt erfarenhet av sociala situationer. I 20 års åldern fick jag mycket träning när jag arbetade inom försvaret och nu tycker jag att det är stimulerande och trevligt att prata om sådana saker som jag brinner för. Numera framträder jag inför människor som själva har anmält sitt intresse för det ämne som jag skall beröra och det gör givetvis saken mycket lättare men ändå tillhör en viss nervositet och stress men det är naturliga reaktioner och om de kontrolleras, med erfarenhet och en god kunskap om ämnet, så skärper det sinnet och gör presentationen bättre.”

( länk till inlägget https://spraca.se/bildning/i-need-some-help/ )

Som vi kan se så skiftar det från person till person, alla känner vi olika och reagerar på olika sätt när vi får reda på att vi ska hålla tal inför en folkmassa. För mig som går första året på gymnasiet så tycker man nog att jag borde vara väldigt van vid det här laget att stå och prata inför folk, med tanke på att jag har fått göra det sen förskoleklass. Inga större saker dock. Jag tror, som Åsa skrev, att det handlar om självkänsla men samtidigt respekt. Respekt från andra och för sig själv. De flesta av gångerna som jag har fått stå och tala framför människor så har man nästan fått skrika för att få deras uppmärksamhet. Sen blir man nervös och stressad och då säger man oftast fel. För min del så kan det bli att jag lägger till och tar bort både bokstäver och ord.

Alla blir säkert lite nervösa men vad är det som egentligen händer i kroppen? Om vi går tillbaka till vad Letmark skrev i artikeln så säger Furmark att “Man får ett kroppsligt påslag från det autonoma nervsystemet, den delen av nervsystemet som normalt inte kan påvekas med viljans hjälp.” Tomas Furmark menar att “Reaktionen är densamma som när vi utsätts för en omedelbar fara och snabbt ska mobilisera kroppens resuser för att antingen fly eller stanna kvar och slåss. Pulsen ökar. Musklerna blir spända. Blodet strömmar till de stora muskelgrupperna. Utsöndringen av stresshormoner som adrenalin, noradrenalin och kortisol ökar. Man svettas. Kroppen reagerar som om man hamnat i en potentiellt farlig situation. Det är en kvarleva från urtiden och knappast en reaktion som gynnar den moderna människan.” Furmark säger även att “det är viktigt att bli medveten om det här mekanismerna och att träna sig på att övervinna rädslan. Annars kan det hindra en från att leva det liv man vill leva.”

Vad kan man göra för att bli av med talångest? I artikeln hittar man tre tips.

1. “Utsätt dig för det som du är mest rädd för. Rita en ångesttrappa, vad är det värsta och vad är lite enklare? Gå steg för steg.”

2. “Stanna kvar tills stressen släpper. Man tror att allt blir värre, därför vill man bort, men kroppen släpper stressen, och det blir bättre. Håll ut tills det försvinner.”

3. “Uttsätt dig för detta upprepade gånger.”

 

Laddar kommentarer...