Idel ädel adel

Det räcker att en enda adlig person – kanske själv ett släktens svarta får, vad vet man? – gifter ner sig med en vanlig dödlig och vips, så är man släkt med alla möjliga högvälborna. I min släkt tycks det ha hänt några gånger, vanligtvis så långt tillbaka i tiden att jag som amatörsläktforskare har lite svårt att lita på att det faktiskt är på riktigt. Kanske gjorde jag ett misstag nånstans på vägen som lett mig vilse?

Roligast var det när jag såg att min förment adliga släktings föräldrar hette Hästhufvud respektive Svinhufvud i efternamn. Det sammanträffandet skrattade jag åt en lång stund, vilket förmodligen säger mer om min humor än om respektive släkt.

Ett enda adligt svart får på medeltiden, så är man alltså inne i de allra tjusigaste sammanhang och snubblar omkring. Vid ett tillfälle påstod mitt släktforskningsprogram att mina anor gick tillbaka till någon norsk prinsessa på 1300-talet och det kan ju göra vem som helst full i flin, tills man inser att det var så lite människor i Sverige på den tiden att en och annan högvälboren inte lär ha haft annat val än att gifta ner sig om de ville gifta sig alls.

Nåväl, i hygien och väldoft lär fattiga och rika inte skilt sig åt särskilt mycket. Så stort var nog inte lidandet för dåtidens jetsettare. Uppfostran däremot lär ha skilt de unga tu ganska mycket. Stackars de bönder som plötsligt förväntades bjuda riddare, stolts jungfrur och andra högdjur på middag! Att dottern plötsligt gift in sig i en borg med vallgrav och vindbrygga torde också ha tett sig smått overkligt för en medeltida skogsbonde. Lurar måhända en eldsprutande drake runt hörnet?

Det må vara hur det vill med drakar och medeltida adelsfolk, släktforskning är ändå en fascinerande och rolig hobby. Och det går utmärkt att göra på internet i dessa tider av social distans. Ett hett tips för alla som längtar efter sysselsättning!

Länktips: Börja på riksarkivet.se

  • Gamla Sverige
  • Medeltiden
  • Släktforskning

Laddar kommentarer...