Barndom

Min pappa har två bröder: Erland, född 1920 och Bertil 1921. Jag vet inte om min farfar Henning är strängare än andra fäder på den tiden, förmodligen inte.

En dag vill Erland inte gå till skolan utan säger till Bertil: Jag lägger mig i soffan, du lägger på locket. Du går till skolan, jag blir hemma. Sagt och gjort.

Henning ser direkt att Erlands skolkläder ligger framme, oanvända. Han lyfter på locket: Raska på nu, du vet ju att viljan sitter i käppen!

Och så småspringer Erland tre kilometer till skolan, vill inte komma försent, inte få anmärkning. Fröken Hildur i småskolan håller lektion om uppförande, visar rottingen. Den används på alla som bär sig illa åt, först dras byxorna ner. Erland har erfarenhet av ris och käppar hemifrån, rottingen vill han inte smaka.

Magistern i folkskolan är ilsken av sig, han struntar i rottingen, använder örfilar. Argsint är han, bara någon skrattar lite för mycket far han upp och så smäller det.

Han går i pension 1931, ska flytta och säljer lite möbler. Henning köper en ekskänk av magistern, Erland är med och hämtar. De bjuds på kaffe, magistern visar sin trädgård som han kommer att sakna mycket. Klockan är sju-halvåtta. Klockan tio samma kväll dör magistern i en hjärtattack, de får veta dagen efter. Erland är med på begravningen, gamla elever bekostar gravstenen, den står där än på kyrkogården.

Den nye läraren är snäll, men bara intresserad av spriten. Det eleverna vill lära sig, får de lära sig själva. De trivs, magistern är hygglig mot dem, en förändring till det bättre. Den här magistern dör till slut, 1957, av en leverskada.

Det var inte bättre förr, tro inte på människor som säger att det var bättre för.

 

Källa: Erlands nedtecknade minnen

  • Barndom
  • Gamla Sverige
  • Ordning-och-reda
  • Skola

Laddar kommentarer...